Jag vill tumma på ett fotografi

Goddag!

Ibland får jag känslan av att jag har blivit född i fel generation. Jag är nog inte den enda. Vissa saker var nog helt enkelt bättre förr. I dagens samhälle har vi glömt bort hur det är att fundera, längta och sakna. Klart att vi kan göra det fortfarande, men inte på samma innerliga sätt. Vi behöver aldrig någonsin ha tråkigt idag. Inte behöver vi grubbla på saker heller.

Problemet ligger i ordet vänta. Vi har slutat vänta. Vi behöver helt enkelt inte göra det längre. Hur många ser du som väntar på bussen som bara gör just det? Nej, tänkte väl det. Med mobilen i handen och blicken fokuserad på den av fingeravtryck täckta skärmen kan vi se vad våra vänner äter till lunch. Vilka gulliga små djurklipp de tittar på. Vi kan också titta på vädret. I stället för att titta upp i himlen. Vi läser nyheterna. Mer elände. Spelar ett fånigt spel med färgglada godisar som ramlar ner i olika rader. Vips, så kommer bussen.

Nya varningsskyltar kommer behöva sättas upp. "Annan fara: sms-skrivande". Hur många gånger har man inte hållit på att gå in i folk som vräker sig fram likt bulldozrar med näsan nere i sina mobiler. Jag är likadan ibland. Men jag försöker vara medveten om det och säga till mig själv på skarpen. Jag kan vänta med att svara tills jag står stilla. Till exempel vid busshållplatsen...

När man saknar någon idag behöver man bara titta på bilderna i sin telefon på den personen. Eller gå in på Facebook och titta på någon av de 34 profilbilderna. Läsa gamla sms. På något sätt fanns det mer innerlighet i detta förr. Man hade kanske ett eller ett par bilder på personen. Album. Eller en bild i plånboken. Vem har det idag? Eller ännu längre tillbaka, när man hade ett svartvitt, vältummat fotografi på personen, stelt poserande i en fotostudio där han eller hon bar finkläder. Eller en medaljong runt halsen där det fanns en bild på sin älskade. Det där sista har jag faktiskt skaffat...

Så lyft blicken för en sekund. Låt det bli en utmaning att enbart vänta på bussen eller tåget. Titta på träd, folk och bilar. Försök minnas resor, personer och händelser enbart genom att tänka på dem. Träna hjärnan lite grann. Träna den i att fundera, längta och sakna.

Ha det bra
/Mari

Små bollar med gas...

God kväll!

Long time no see. Det är nästan så att jag skäms, så länge sen det var som jag skrev något här. Över tre månader. Jösses. Jag bryr mig inte om att skylla på något. Min blogg bygger på inspiration, och har jag ingen inspiration blir det inga inlägg. Svårare än så är det inte. 

När jag gick hem från träningen i kväll blickade jag upp mot stjärnhimlen. Alla små ljusprickar där uppe. Och månen, som är en ganska stor ljusprick. Även om den inte lyser av sig själv. Man skulle kunna kalla den en ljus prick i stället. För ungefär en månad sen var jag och min pojkvän på Kanarieöarna och där fick vi chansen att få titta i riktiga teleskop. Vi tittade på månen, där vi kunde se alla kratrar och vackra mönster. Vi tittade även på Jupiter, inte lika nära men man kunde ana dess röda färg och dessutom kunde man se Jupiters månar som små, små prickar där uppe. Riktigt, riktigt häftigt.

Vi fick även lära oss (självklart egentligen, men inget som man kanske tänker på) att de prickar som blinkar är stjärnor eftersom de producerar eget ljus. De som har ett fast sken är planeter. Jupiter såg vi som sagt, och Venus brukar kallas aftonstjärnan eller morgonstjärnan just för att den är lättast att få syn på just då.

Följer man Orions bälte nedåt åt vänster hittar man Sirius. Det är den ljusaste stjärnan vi ser (bortsett från solen) och också den stjärna som ligger närmast oss. 

Tittar man på Orions "överkropp", de tre stjärnor som bildar axlar och nacke så ser man att den vänstra, som heter Betelgeuse (Beatlejuice) samt den stjärnan som är Orions hand där han håller i sin sköld, är lite rödaktiga. Vet ni vad det beror på? Det är ett tecken på att de är på väg att dö och slockna. Det läskiga är att de kanske redan har gjort det, men att ljuset fortfarande färdas genom rymden på väg till våra ögon. Om de har slocknat eller ej kommer du och jag aldrig att få reda på, det kommer dröja mer än 300 år innan vi får se om stjärnbilden Orion har ändrat form. 

Det sägs att det finns fler stjärnor i rymden än vad det finns sandkorn på jorden. 

Plötsligt känns alla mina problem ganska futtiga. 

Ha det bra

/Mari