God kväll!
Det var allt ett tag sedan, som vanligt. Plugg och ett försök till att ha ett något sånär socialt liv stjäl tid från bloggen!
Efter att ha stängt av min televisionsapparat för kvällen och i stället placerat mig framför datorn började jag titta igenom mina dokument, för det, eh, brukar man ju göra en lördagskväll. Hur som helst. Att skriva har jag alltid tyckt om (jag menar se bara sagan jag skrev på lågstadiet om Hunden och Katten som först var osams men sen fick kattungar tillsammans) och denna förmåga har utvecklats genom åren. När jag har funderat på något (eller någon), varit ledsen, arg eller förvirrad så har jag skrivit. Till en början var det dagböcker, men på senare tid har det blivit i form av dikter i Word-dokument. Det var alltså bland dessa dokument jag nyss satt och bläddrade. Först hittade jag en dyster text som jag skrev dagen efter jag tagit studenten (jösses). Sen kom det någon dikt om den här soppan med att jag valde "fel" program på universitetet i en stad där jag knappt kände en kotte sen innan. Tre och en halv dikt på ett år lyckades jag skrapa ihop. Inte så många, men de är faktiskt rätt bra. Efter det, förra hösten närmare bestämt, skrev jag ner en dialog. En dialog som utspelade sig i mitt huvud. Den bara flöt ner över tangenterna och skrev sig själv, och mynnade i princip ut i att jag kände mig ynklig och ville flytta hem till päronen igen. Moget. Sista texten är från i våras, och är skriven av en kärlekskrank Mari. Det är min favorittext.
Det gick upp, och så gick det ner. Sen gick det väldigt mycket upp och där sitter jag för det mesta fast nu för tiden. I början, innan stabiliseringen, var det inte lika roligt som en bergodalbana. Så här i efterhand kan jag tycka att jag vid vissa tillfällen var patetisk samtidigt som jag vill tycka synd om mitt gamla jag. Är det inte märkligt vad vi ändras? Jag kommer ihåg hur jag kände, men det känns ändå inte som jag. För jag då är inte jag nu. Det är mina tankar men de passar inte i mig just nu. Tankarna skalas liksom av och nya växer fram underifrån. Ömsar vi hjärnceller? Helt plötsligt har du ett helt nytt, uppfräschat centra för någon vital funktion. Tankarna utvecklas och förnyas. Så ser jag det lite. Som med hudcellerna på din arm som du kan peela bort så att det fina kommer fortare. Att skrubba hjärnan låter tämligen obehagligt, men att bearbeta sina tankar och jobba med sig själv är kanske som en sorts hjärnpeeling? Vad vet jag. Det här var bara några tankar som kom efter en kväll med tevetittande och dokumentbläddrande.
Ha det bra
/Mari
