God kväll!
Har som ni kanske har märkt tagit lite sommarlov från bloggen. Har liksom haft lite annat för mig. Har inte haft tid att blogga.
Och det är just tid som jag tänkte skriva om idag. Tiden är ett fantastiskt begrepp, det berör oss alla, konstant och för jämnan. Vi kommer inte undan den. Ibland går den fort, ibland går den långsamt och oftast önskar vi att det vore tvärtom. Tiden kan flyga fram när man inte alls vill det, när man vill stanna upp och njuta av alla ögonblick som susar förbi. Den kan också gå fort när man har så sanslöst mycket att göra så att timmarna inte räcker till. Tiden kan också gå så långsamt som om den nästan stod stilla, som när man längtar och trånar efter något, eller någon... På natten är du knappt ens medveten om att tiden går. Helt plötsligt är det morgon igen. Om du har sömnproblem går tiden på natten minst tio gånger så långsamt som under en tråkig dag.
Rent generellt tycker jag att tiden går rysligt fort. Ett år är ingenting, en månad är ännu mindre. Det stressar mig, vilket gör att tiden går ännu fortare. Varför är det så? "Tiden ska inte gå så fort när man är ung" säger många som räknar sig själva till icke-unga. Okej säger jag, men nu råkar den faktiskt göra det. Jag hinner inte med riktigt. Önskar att jag kunde frysa tiden ibland och bara vara lite mer. Jag hade ett samtal med några bekanta häromveckan om just detta tidsfenomen. Vi kom väl inte direkt fram till någon lösning, men vi försökte hitta en förklaring. Och det vi kom fram till var ungefär att felet vi gör är att vi ska planera varenda minut av vår tillvaro. Aldrig ska vi ha tråkigt och bara låta tiden gå. Då tänker jag; är det kanske så att vi lever vår tid innan vi har kommit dit? Vi planerar och aktiverar oss hela tiden, och då hinner vi tänka så mycket på vad vi ska göra att när vi väl har kommit dit, har vi redan hunnit planera nästa drag. Vi springer omedvetet ifrån oss själva på det sättet. Varför ska det vara så svårt att få tid till att inte planera något och bara låta tiden gå?
Ha det bra
/Mari
