Vad som i vardagligt tal kan kallas "helt j*vla underbart"

Goddag! (inte ofta jag skriver det, inläggen brukar oftast skrivas kvällstid)

Igår hade jag min allra första praktiska examination på sjuksköterskeprogrammet. Min uppgift blev att suga bort slem med en sugapparat samt kolla tänder och tandkött på patienten. Jag måste säga att läraren var sjukt (haha...) bra på att skådespela! Helt klart värd en Oscar för sin insats. Det är svårt att säga själv om det gick bra, det är som efter alla examinationer. Man vill tro att man gjorde ett bra jobb, men det finns alltid en röst i bakhuvudet som säger att man inte ska hoppas för mycket. Nåväl, nu har jag släppt det och efter dagens examination i ergonomi känner jag mig bara ännu bättre. Men framför allt säkrare på att jag verkligen kan klara av det här. Jag kan bli sjuksköterska. Det går. Även om jag måste göra om någon examination så går världen inte under. Då klarar jag det nästa gång.

Annars då? Jo vars, solen skiner för första gången på länge. Mörka regnmoln hopar sig i kanterna, men vad gör det när solen skiner just nu? Det är ju så livet är. Man ska försöka njuta av de goda stunderna, för man vet aldrig när ett svart moln kommer (för det gör det alltid. Livet är uppbyggt så. Hade allt varit frid och fröjd hela tiden hade man ju vant sig vid det och aldrig njutit fullt ut.).

Men just nu är det som sagt sol och jag har en pluggfri helg framför mig där jag bara ska njuta, göra roliga saker och träffa trevliga människor. Göra saker som jag mår bra av. Vara lite stolt över mig själv över att jag "överlevde" examinationerna.

För ibland är livet riktigt gött helt enkelt. Regnmolnen håller sig långt borta och du traskar fram under en klarblå himmel. Se till att njuta av den.

Ha det bra
/Mari

Det låter på campus

God kväll!

Ljud. Som kan vara så mycket. Hemska, hjärtskärande, vackra, underbara, oroande, irriterande, melodiska,  starka, svaga.

Mina skor trummar mot asfalten. Lätta, snabba steg. Duns, duns, duns, duns. Var är alla människor? Är det inte lördagskväll? Ingen musik, inget prat. Jo förresten, på en balkong står två tjejer och röker och konverserar. Nedanför går två andra tjejer och pratar, den ena har en pytteliten valp i koppel. Valpen låter ingenting, den travar på med nosen i marken. Bilar kör förbi mig. Ilskna gasar de förbi. Man kan nästan höra vilken sinnesstämning förarna är i.

Jag närmar mig slottet. Nu är det grus som knastrar under skorna. Min mobil plingar till. Sms. Jag svarar, hör pekskärmens vibrationer när jag petar på bokstäverna. Nu har jag kommit upp till slottet. Jag hör röster, en kille och en tjej. Tjejen fotograferar slottet, medan killen lägger armarna om henne. Jag hör inte vad de pratar om. Efter att själv också ha tagit en bild på slottet går jag vidare. Svischande gräs under fötterna, klapprande stentrappa. Grus igen. Mina ljud ackompanjeras hela tiden av vindens sus i träden. Ett konstant brusande. Vågornas skvalp blir tydligare när jag närmar mig Trummens mörka vatten. Jag stannar och spanar bort mot stan, ser domkyrkans två torn avteckna sig mot den ljusa himlen där solen nästan nyss gått ned. Hör en röst i mitt huvud säga att världen är väldigt vacker ändå. Fötterna börjar trumma igen, och när jag lämnar min utsiktsplats hör jag en bil i fjärran. Hur kommer det sig att man bara hör det ibland? Varför hör man inte bilarna från stan hela tiden? De finns ju där. Men en del utmärker sig. Hur högt lät det för människorna som stod nära?

Duns, duns, duns. Vatten porlar i små bäckar från damm till damm. Det låter fridfullt. Näckrosorna är många och blommar, de låter inget. Men hade de inte funnits där hade kanske vattnet porlat på ett annat sätt?

Ljuden ändras och byts ut. Surret från kebabvagnen blir tydligare. Jag hör inget annat därifrån. Sitter försäljaren där inne? Lyssnar han på musik och väntar på nästa kund? Han kanske också lyssnar på surret. Men antagligen hör han det inte längre. Man kan vänja sig vid ljud. Därför går jag vidare. Duns, duns. Klirr, klirr. Två tjejer kommer gående. Den ena leder en cykel. En lila plastpåse står i cykelkorgen. Klirr, klirr. Tomt prat, jag hör dem fast jag lyssnar inte. Det är skillnad. Tystnad igen. Snart byts den susande tystnaden ut mot basen i någon technolåt. Skratt, prat. Klirr med glas. Det kommer närmare, jag kommer närmare. Kulmen nås, sedan dör det bort i samma takt som det kom. Nej, egentligen dör det inte bort. Det är jag som rör mig. Duns, duns. En bil kör förbi, sedan kan jag korsa gatan. Syrsor i massor. Öronbedövande fast på ett bra sätt. En kille står i brandtrappan utanför mitt hus och pratar i telefon. Högt. Jag försöker avgöra hans dialekt, men det är svårt. Rösten studsar mot huset mittemot och blir bara ett läte.

Duns, duns i trapphuset. Nyckeln vrids om, lägenhetens stumma atmosfär tar emot mig och blir en kontrast till alla rymliga ljud utomhus. Kylskåpet surrar, väggklockan tickar.

Ljud. Som kan vara så mycket. Hemska, hjärtskärande, vackra, underbara, oroande, irriterande, melodiska,  starka, svaga. Ljud. Vad vore vi utan dem?

Ha det bra
/Mari