God kväll!
Idag började skolan igen. Lite nervöst var det allt, med kursintroduktion och mycket information som ska försöka tas in. Hösten kommer att bestå av både teori och praktik, bland annat ska vi få lära oss att ge injektioner, ta blodtryck/puls/temperatur, ven- och kapillärprovtagning och så vidare! Det ska bli riktigt spännande, jag ser fram emot det även om det känns lite läskigt (men så är det ju med allt som är nytt och obekant).
Och med skolstarten så kommer ju nollningen för alla nya elever på universitetet. Overaller, likadana utstyrslar, lekar, untz untz-musik och alkohol. Jag var inte med på nollningen i höstas när marknadsföringsprogrammet började, jag var heller inte med i vintras när sjuksköterskeprogrammet startade.
Jag vet vad en del av er tänker nu. "Vem vill inte vara med på nollning?!" för att uttrycka det milt och utan svordomar. "Jag" blir svaret. Jag vill inte. Måste jag motivera svaret? Okej. Jag gillar inte hög technomusik, och helt ärligt, den är svår att komma ifrån under en nollningsvecka. Jag gillar inte heller alkohol. Och alkohol är ju tydligen en stor del av nollningen. Lekar kan väl vara roliga, om de är med vänner och i ett kul sammanhang. Och nollningen är för mig inget kul sammanhang.
Just det. För mig är det inte kul. Jag accepterar de som tycker att nollning är det roligaste som finns, det gör jag absolut. Så länge det går till på ett schyst sätt. Och naturligtvis har jag full förståelse för dem, som precis som jag, inte uppskattar insparkar och nollningar. Paradoxalt nog har jag svårt att acceptera mig själv i detta sammanhang. Jag tog en kort promenad över campus för ett par timmar sedan för att kolla på allt ståhej, och för att gå till universitetsbiblioteket för att låna en skönlitterär bok. Och jag kände mig så oerhört malplacerad! Jag började undra om det var något fel på mig. För majoriteten är ju med på nollningen. Sedan är det några som inte är det, och som betraktas som tråkiga människor som inte gillar att ha kul. Efter att ha grubblat en stund ändrades mina tankar: Naturligtvis är det många som är med som inte alls vill vara det egentligen. Kanske hälften. Kanske fler. Men av rädsla att bli utstötta och få en töntstämpel på sig så är de med i alla fall. Kanhända gör de saker som de inte alls vill göra, men för att bli accepterade och betraktade som coola så går de med på vad som helst, kanske med bedrövlig och obehaglig utgång.
Då är det kanske vi som faktiskt vågar stå upp för oss själva utan att bry sig om andras åsikter, som är de riktigt coola?
Ha det bra
/Mari
P.S. Om ni vill höra något lite bättre än untz untz-musik som jag nämnde innan, så kan ni ju alltid ta och lyssna på denna cover på Simon & Garfunkels The boxer. Det är min och min bästa kompis lilla alster. Klicka här så kommer ni direkt till den! Enjoy!
Och så vill jag tipsa om en annan väns blogg, som alltid bjuder på intressanta och tänkvärda inlägg! Verkligen värd ett besök. Denna pytteälgs blogg hittar ni här! D.S.
måndag 27 augusti 2012
tisdag 14 augusti 2012
Har ni märkt det?
God kväll!
Har ni märkt det? Jag har märkt det.
Häromdagen vaknade jag strax innan klockan sex på morgonen. Fönstret stod öppet, som det alltid gör under sommarmånaderna, och jag märkte det med en gång. Minnen av skolstart sköljde över mig. Cykla till skolan, ny väska, nytt pennskrin, luktsuddin och "Mina vänner-bok". Gympapåse och gröna timmen.
Idag märkte jag det igen. Jag var ute och gick med katten på eftermiddagen (ja, vi har vår katt i koppel pga 1. Han hade inte varit ute alls innan han var fyra år då vi köpte honom. Han har alltså aldrig fått lära sig att akta sig för bilar. 2. Det finns många katter i vårt kvarter och slagsmål är ju aldrig kul.) och det blåste en ganska ljum vind. Solen sken mellan några gråvita stackmoln och jag var varm fast ändå lite kall. Spanande mot fjärran träd i kvarterets trädgårdar noterade jag deras något matta färg. Den friska, gröna nyans som man ser i början av juni var utbytt mot en mer jordnära, dov ton.
För någon timme var jag ute och plockade in dynorna från utemöblerna. Jag märkte det då också. I väst var himlen lite rosaaktig och luften var fin och klar med en daggig rundning. Tyget på dynorna var kallt och lite fuktigt.
Har ni märkt det? Jag har märkt det. Hösten är på väg. Den är inte här än, men luften, träden, buskarna, djuren och vädret förbereder sig långsamt. En kallare stickighet i brisarna, mörkare morgnar och kvällar. Den där hettan som kan vara i juli infinner sig inte längre. Men jag gillar det, på något sätt. Det vittnar om att snart kommer skolan igång igen och hösten kryper närmare. Och höst betyder innemys, tända ljus och prassliga, färgglada löv.
Men augusti ut räknas som sommar. Så passa på och njut de sista veckorna, även om jobb och skola redan har börjat. Njut av den friska luften, de ljumma dagarna och morgondaggen i gräset. Snart är det höst.
Ha det bra
/Mari
Har ni märkt det? Jag har märkt det.
Häromdagen vaknade jag strax innan klockan sex på morgonen. Fönstret stod öppet, som det alltid gör under sommarmånaderna, och jag märkte det med en gång. Minnen av skolstart sköljde över mig. Cykla till skolan, ny väska, nytt pennskrin, luktsuddin och "Mina vänner-bok". Gympapåse och gröna timmen.
Idag märkte jag det igen. Jag var ute och gick med katten på eftermiddagen (ja, vi har vår katt i koppel pga 1. Han hade inte varit ute alls innan han var fyra år då vi köpte honom. Han har alltså aldrig fått lära sig att akta sig för bilar. 2. Det finns många katter i vårt kvarter och slagsmål är ju aldrig kul.) och det blåste en ganska ljum vind. Solen sken mellan några gråvita stackmoln och jag var varm fast ändå lite kall. Spanande mot fjärran träd i kvarterets trädgårdar noterade jag deras något matta färg. Den friska, gröna nyans som man ser i början av juni var utbytt mot en mer jordnära, dov ton.
För någon timme var jag ute och plockade in dynorna från utemöblerna. Jag märkte det då också. I väst var himlen lite rosaaktig och luften var fin och klar med en daggig rundning. Tyget på dynorna var kallt och lite fuktigt.
Har ni märkt det? Jag har märkt det. Hösten är på väg. Den är inte här än, men luften, träden, buskarna, djuren och vädret förbereder sig långsamt. En kallare stickighet i brisarna, mörkare morgnar och kvällar. Den där hettan som kan vara i juli infinner sig inte längre. Men jag gillar det, på något sätt. Det vittnar om att snart kommer skolan igång igen och hösten kryper närmare. Och höst betyder innemys, tända ljus och prassliga, färgglada löv.
Men augusti ut räknas som sommar. Så passa på och njut de sista veckorna, även om jobb och skola redan har börjat. Njut av den friska luften, de ljumma dagarna och morgondaggen i gräset. Snart är det höst.
Ha det bra
/Mari
måndag 6 augusti 2012
Destination: unknown?
God kväll!
Det var ett litet tag sedan sist. Snart börjar skolan igen, den 27 för mig mer exakt, och jag måste erkänna att jag ser fram emot det! För första gången sedan mellanstadiet någon gång så längtar jag efter att få lära mig saker. Saker som jag vill lära mig, saker som är intressanta.
Äntligen har jag ett mål. Jag ska bli sjuksköterska, det känner jag verkligen nu. En förbaskat bra sådan (även om man ju aldrig blir fullärd men ni fattar poängen). Många har mål tidigt i livet. De vet precis vad de ska bli, vad de vill åstadkomma och behöver bara välja väg utefter vilken som passar målet bäst. Dock är dessa människor ganska få. De flesta är förmodligen som jag, ganska veliga och behöver lång tid på sig för att hitta sin egen väg, vad man vill få ut av livet.
Det viktiga är man hittar något att koncentrera sig på. Något att kämpa för eller sträva mot. Det behöver inte handla om att bli fredsaktivist i tredje världen eller att vinna fem OS-medaljer. Om det nu inte är vad man vill. Men det viktiga är att man hittar något. Något att koncentrera sig på, något som är viktigt för en själv. Ingen vinner på att driva omkring på öppet hav utan mål eller mening. Det är både tråkigt och onödigt, när det finns massvis av öar, skär och hamnar att besöka. Det gäller bara att hitta den brygga där just du hör hemma.
Ha det bra
/Mari
Det var ett litet tag sedan sist. Snart börjar skolan igen, den 27 för mig mer exakt, och jag måste erkänna att jag ser fram emot det! För första gången sedan mellanstadiet någon gång så längtar jag efter att få lära mig saker. Saker som jag vill lära mig, saker som är intressanta.
Äntligen har jag ett mål. Jag ska bli sjuksköterska, det känner jag verkligen nu. En förbaskat bra sådan (även om man ju aldrig blir fullärd men ni fattar poängen). Många har mål tidigt i livet. De vet precis vad de ska bli, vad de vill åstadkomma och behöver bara välja väg utefter vilken som passar målet bäst. Dock är dessa människor ganska få. De flesta är förmodligen som jag, ganska veliga och behöver lång tid på sig för att hitta sin egen väg, vad man vill få ut av livet.
Det viktiga är man hittar något att koncentrera sig på. Något att kämpa för eller sträva mot. Det behöver inte handla om att bli fredsaktivist i tredje världen eller att vinna fem OS-medaljer. Om det nu inte är vad man vill. Men det viktiga är att man hittar något. Något att koncentrera sig på, något som är viktigt för en själv. Ingen vinner på att driva omkring på öppet hav utan mål eller mening. Det är både tråkigt och onödigt, när det finns massvis av öar, skär och hamnar att besöka. Det gäller bara att hitta den brygga där just du hör hemma.
Ha det bra
/Mari
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)