God kväll!
Äntligen har sommaren kommit, på riktigt alltså. Ursvenskens definition av sommar. Som myror väller vi ut ur våra bon, kryllar på gator och caféer. Hundar, barnvagnar, skrik och skratt. Folk, folk, folk. Sol och värme.
Men till dagens ämne. Idag var jag och mina föräldrar och åt på en hamnkrog, en mycket trevlig sådan. Ett par bord bort satt ett sällskap som precis hade ätit upp maten och de två barnen (sjuårsåldern, kanske) satt på golvet och roade sig med snurror. Just dessa hade en liten manick så att när de drog i ett plastsnöre så lossnade snurran och fick en väldig fart. Barnen låtsades att snurrorna tävlade; vems snurrade längst, vems snurra "tacklade" den andra snurran?
Smålycklig satt jag där och sneglade emellanåt på barnen som lekte i över en halvtimma med dessa snurror. Mekaniskt och konkret. Utan sladd, utan batteri, utan ljus och elektroniska ljud. För det är med de enklaste medel som de bästa lekarna kan uppstå. Åt skogen med iPads, iPhones och diverse fantasidödare. På tåget häromdagen såg jag en familj med ett par stökiga barn (och ju mer barnen gapade och skrek desto mer skrek föräldrarna) där en flicka i sexårsåldern satt med nästippen en decimeter från en iPad på vilken hon (när hon inte var uppe och sprang runt och kivades med sina syskon) spelade ett spel som plingade och hade sig. Knappast stimulerande, knappast utvecklande.
Tro nu inte att jag anser att barn ska leka med kottar och pinnar dagarna i ända. Nog hade jag leksaker som både lät och blinkade när jag var liten, men inte i den utsträckning som barn verkar ha idag! Tidigt, tidigt ska barnen bli digitaliserade och lära sig att spela tv-spel, mobil-spel och diverse annat. Jag har ofta sett barn som med sina små händer som knappt kan hålla i mammas eller pappas iPhone 4S ändå gör det och spelar något spel. Jag blir trött inombords och tycker synd om dessa barn som har föräldrar (för det är de som bär "skulden") som vill ursäkta sitt mobilberoende genom att låta sina små barn också hålla på med mobilen.
Nääe, usch, säger jag bara.
Länge leve barns fantasi!
Ha det bra i sommarvärmen
/Mari
onsdag 25 juli 2012
tisdag 17 juli 2012
Jag struntar i gröt och hundar
God kväll!
Efter att ha klickat runt en del här på bloggerplattformen, det vill säga slumpat fram olika bloggar, börjar jag fundera på om jag också ska skaffa mig en nisch på bloggen. Jag har stött på massvis med nischade bloggar. Det handlar om katter, hundar, småbarn, att vara ensamstående mamma, husrenoveringsprojekt och diverse sjukdomar.
Problemet är att jag nog inte är speciellt nischad själv. Jag skriver om det som dyker upp i skallen, vilket kan vara av väldigt skiftande natur. Snarare har jag regler för vad jag inte skriver om. Jag skriver till exempel aldrig om privata saker eller vad jag åt till frukost. "Tyvärr" är det emellertid just sådant som får flest läsare. Men jag behöver inte gå längre än till mig själv - jag skiter fullständigt i om någon bloggare har ätit havregrynsgröt med blåbär till frukost innan han eller hon gick ut med hunden. Folk gör sådant hela tiden. Jag vill inte läsa om vardagssaker - jag kan göra dem i stället.
Men åter till nischningen (är det ens ett korrekt ord?). Jag hade någon tanke om att skriva om sjuksköterskeutbildningen. Mitt liv som sjuksköterskestudent. Men hur kul blir det i längden? Idag hade vi föreläsning. Det var... intressant. Sedan hade vi seminarium. Det var... också intressant.
Eller detta kanske är något? Ska jag skriva om studentlivet? Om livet som blivande sjuksköterska. Och som medlem i eminenta Brygghuskören såklart, som är en given del i mitt studentliv.
Ska jag nischa min blogg tycker ni? Är jag för fladdrig i mina ämnesval för inläggen?
Efter att ha klickat runt en del här på bloggerplattformen, det vill säga slumpat fram olika bloggar, börjar jag fundera på om jag också ska skaffa mig en nisch på bloggen. Jag har stött på massvis med nischade bloggar. Det handlar om katter, hundar, småbarn, att vara ensamstående mamma, husrenoveringsprojekt och diverse sjukdomar.
Problemet är att jag nog inte är speciellt nischad själv. Jag skriver om det som dyker upp i skallen, vilket kan vara av väldigt skiftande natur. Snarare har jag regler för vad jag inte skriver om. Jag skriver till exempel aldrig om privata saker eller vad jag åt till frukost. "Tyvärr" är det emellertid just sådant som får flest läsare. Men jag behöver inte gå längre än till mig själv - jag skiter fullständigt i om någon bloggare har ätit havregrynsgröt med blåbär till frukost innan han eller hon gick ut med hunden. Folk gör sådant hela tiden. Jag vill inte läsa om vardagssaker - jag kan göra dem i stället.
Men åter till nischningen (är det ens ett korrekt ord?). Jag hade någon tanke om att skriva om sjuksköterskeutbildningen. Mitt liv som sjuksköterskestudent. Men hur kul blir det i längden? Idag hade vi föreläsning. Det var... intressant. Sedan hade vi seminarium. Det var... också intressant.
Eller detta kanske är något? Ska jag skriva om studentlivet? Om livet som blivande sjuksköterska. Och som medlem i eminenta Brygghuskören såklart, som är en given del i mitt studentliv.
Ska jag nischa min blogg tycker ni? Är jag för fladdrig i mina ämnesval för inläggen?
En väldigt onischad bild.
Ha det bra
/Mari
måndag 16 juli 2012
Konsten att vara snäll
God kväll!
Vilken sommar vi har, va? Varmare i norr än i söder. Regn, blåst och översvämningar. Vart är världen på väg egentligen? Det är mitten av juli och ännu har vi inte haft någon bålvärme. Inte för att jag personligen längtar efter 30 grader, men lite mindre blåst och någon grad varmare så att man kan sitta på altanen utan att frysa hade jag inte tackat nej till.
Men nu var det ju inte vädret jag hade tänkt skriva om idag, utan en bok som jag nyligen läst ut. Den heter Konsten att vara snäll och är skriven av Stefan Einhorn. Här diskuterar författaren begreppet snäll; vad det innebär och framför allt vad man vinner på att vara det. Han är mycket mån om att framföra att snäll inte är synonymt med att vara dum eller naiv. Att vara snäll är något som man bör sträva efter, då det är något som alla vinner på. Einhorn tar också upp några experiment som på olika sätt har med snällhet och begrepp som kan kopplas till detta att göra, en del ganska dråpliga. Man ställs även som läsare inför etiska dilemman som får en att tänka till. Om du till exempel blir bjuden på middag hos en vän och med all möda försöker få ner den sega, torra köttbiten, vad svarar du då när vännen frågar vad du tyckte om maten? Andra dilemman är av allvarligare natur. Sist i boken diskuterar författaren hur man når framgång genom att vara snäll och lyfter än en gång fram att man enbart vinner på att vara snäll.
Konsten att vara snäll är en bok som jag vill läsa igen. Dels för att den bitvis var riktigt, riktigt bra, men också för att jag känner att jag inte kunde ta till mig allting på en gång. Den behöver troligtvis bearbetas lite och kanske ser jag andra saker andra gången som jag missade första gången.
Budskapet är det dock ingen tvekan om. Var snäll. Snällhet kan ha egoistiska motiv och det är inget fel med det, för alla vinner ändå på det. Och genom snällhet kan du nå framgång.
Einhorn menar att de allra flesta har goda avsikter. Vi slår inte ner varandra när vi blir lite småsura, och tur är väl det. Ändå undrar jag, var vardagssnällheten och hänsynen finns? I vissa sammanhang gömmer den sig väldigt väl. Och även om de allra flesta människorna faktiskt är snälla och vänliga, är det tyvärr de otrevliga och hänsynslösa (eller bara tanklösa?) som man minns bäst. Kvinnan som ställer sig precis utanför butiksentrén med sin barnvagn bred som en ladugårdsdörr eller mannen som bara släpper dörren när du uppenbart kommer gående precis efter honom. Buffliga, tanklösa människor, inte nödvändigtvis ovänliga och onda, men inte heller hänsynstagande och snälla. Det kostar inget att vara snäll, det är faktiskt något som du får betalt för. Du får betalt i ett leende, snällhet tillbaka och en finare värld. Einhorn berättade om flera experiment där summan av kardemumman blev att om person 1 var snäll mot person 2, ledde detta till att person 2 i sin tur var snäll mot person 3. Och så vidare. Snällhet kan alltså spridas över hela jorden, om vi bara anstränger oss.
Vilken sommar vi har, va? Varmare i norr än i söder. Regn, blåst och översvämningar. Vart är världen på väg egentligen? Det är mitten av juli och ännu har vi inte haft någon bålvärme. Inte för att jag personligen längtar efter 30 grader, men lite mindre blåst och någon grad varmare så att man kan sitta på altanen utan att frysa hade jag inte tackat nej till.
Men nu var det ju inte vädret jag hade tänkt skriva om idag, utan en bok som jag nyligen läst ut. Den heter Konsten att vara snäll och är skriven av Stefan Einhorn. Här diskuterar författaren begreppet snäll; vad det innebär och framför allt vad man vinner på att vara det. Han är mycket mån om att framföra att snäll inte är synonymt med att vara dum eller naiv. Att vara snäll är något som man bör sträva efter, då det är något som alla vinner på. Einhorn tar också upp några experiment som på olika sätt har med snällhet och begrepp som kan kopplas till detta att göra, en del ganska dråpliga. Man ställs även som läsare inför etiska dilemman som får en att tänka till. Om du till exempel blir bjuden på middag hos en vän och med all möda försöker få ner den sega, torra köttbiten, vad svarar du då när vännen frågar vad du tyckte om maten? Andra dilemman är av allvarligare natur. Sist i boken diskuterar författaren hur man når framgång genom att vara snäll och lyfter än en gång fram att man enbart vinner på att vara snäll.
Konsten att vara snäll är en bok som jag vill läsa igen. Dels för att den bitvis var riktigt, riktigt bra, men också för att jag känner att jag inte kunde ta till mig allting på en gång. Den behöver troligtvis bearbetas lite och kanske ser jag andra saker andra gången som jag missade första gången.
Budskapet är det dock ingen tvekan om. Var snäll. Snällhet kan ha egoistiska motiv och det är inget fel med det, för alla vinner ändå på det. Och genom snällhet kan du nå framgång.
Einhorn menar att de allra flesta har goda avsikter. Vi slår inte ner varandra när vi blir lite småsura, och tur är väl det. Ändå undrar jag, var vardagssnällheten och hänsynen finns? I vissa sammanhang gömmer den sig väldigt väl. Och även om de allra flesta människorna faktiskt är snälla och vänliga, är det tyvärr de otrevliga och hänsynslösa (eller bara tanklösa?) som man minns bäst. Kvinnan som ställer sig precis utanför butiksentrén med sin barnvagn bred som en ladugårdsdörr eller mannen som bara släpper dörren när du uppenbart kommer gående precis efter honom. Buffliga, tanklösa människor, inte nödvändigtvis ovänliga och onda, men inte heller hänsynstagande och snälla. Det kostar inget att vara snäll, det är faktiskt något som du får betalt för. Du får betalt i ett leende, snällhet tillbaka och en finare värld. Einhorn berättade om flera experiment där summan av kardemumman blev att om person 1 var snäll mot person 2, ledde detta till att person 2 i sin tur var snäll mot person 3. Och så vidare. Snällhet kan alltså spridas över hela jorden, om vi bara anstränger oss.
Och som jag har gjort någon gång innan (tror jag) vill jag avsluta med någon video av Galenskaparna & After Shave som passar in på det jag har skrivit. Om snällhet då är något som förenar oss människor, så är det väl lika bra att strunta i landuppdelningar och ha något gemensamt i stället. Som denna fulländade hymn för hela jorden - Turderland. Hela världens nationalsång, helt enkelt. Vill ni titta så gör ni det, annars kan ni låta bli.
Ha det fint och var snälla mot varandra
/Mari
lördag 7 juli 2012
Kyss mej i ändan!
God kväll!
Tänk er den där känslan när man skrattar så att tårarna rinner. Magen krampar, käken håller på att gå ur led och läpparna kan inte töjas ut mer. Och när man väl hinner ta ett ansträngt andetag så dröjer det inte länge förrän skrattet kommer över en igen.
Den känslan har jag haft två gånger idag. Första gången var vid matbordet, när korken till läskflaskan studsade iväg och hamnade rakt i såsskålen. Det var kanske inte så skoj egentligen, men det brast och jag kunde inte sluta skratta!
Andra gången var när jag skulle ringa ett samtal. Jag lyfte luren men där hördes bara ett brus, och därför försökte jag med den andra handen att rucka på sladden som gick in i den delen av telefonen som sitter på väggen. Detta fick till följd att telefonen lossnade från väggen och blev hängande. Och så kom skrattet över mig igen. Jag skrattade så att tårarna rann och gränsen till att börja gråta på riktigt var hårfin. När jag efter fem minuters skrattande försökte ringa igen, fick jag genast lägga på, på grund av att en ny skrattsalva var på väg.
En ganska underbar känsla, inte sant? Fast man inte vet vad man egentligen skrattar åt så skrattar man så att man inte får någon luft.
Första gången som jag minns att jag upplevde detta var när jag i femårsåldern såg på när farmor spelade ett Fortunaspel. Ett spel som jag fortfarande har kvar och ibland spelar tillsammans med min bästa kompis. Men denna gång gick det tydligen dåligt för farmor, för varje gång som en kula missade och hon inte fick några poäng så utbrast hon "kyss mej i ändan" och det var nog första gången jag hörde detta uttryck, för åh vad jag skrattade! Och det är ju klart, det är ett ganska kul uttryck när man tänker efter. Och det är alltid kul när det är kul som jag brukar säga.
Så skratta, skratta, skratta. Det finns alltid små lustigheter i vardagen som är värda att skratta gott åt! :)
Ha det bra
/Mari
Tänk er den där känslan när man skrattar så att tårarna rinner. Magen krampar, käken håller på att gå ur led och läpparna kan inte töjas ut mer. Och när man väl hinner ta ett ansträngt andetag så dröjer det inte länge förrän skrattet kommer över en igen.
Den känslan har jag haft två gånger idag. Första gången var vid matbordet, när korken till läskflaskan studsade iväg och hamnade rakt i såsskålen. Det var kanske inte så skoj egentligen, men det brast och jag kunde inte sluta skratta!
Andra gången var när jag skulle ringa ett samtal. Jag lyfte luren men där hördes bara ett brus, och därför försökte jag med den andra handen att rucka på sladden som gick in i den delen av telefonen som sitter på väggen. Detta fick till följd att telefonen lossnade från väggen och blev hängande. Och så kom skrattet över mig igen. Jag skrattade så att tårarna rann och gränsen till att börja gråta på riktigt var hårfin. När jag efter fem minuters skrattande försökte ringa igen, fick jag genast lägga på, på grund av att en ny skrattsalva var på väg.
En ganska underbar känsla, inte sant? Fast man inte vet vad man egentligen skrattar åt så skrattar man så att man inte får någon luft.
Första gången som jag minns att jag upplevde detta var när jag i femårsåldern såg på när farmor spelade ett Fortunaspel. Ett spel som jag fortfarande har kvar och ibland spelar tillsammans med min bästa kompis. Men denna gång gick det tydligen dåligt för farmor, för varje gång som en kula missade och hon inte fick några poäng så utbrast hon "kyss mej i ändan" och det var nog första gången jag hörde detta uttryck, för åh vad jag skrattade! Och det är ju klart, det är ett ganska kul uttryck när man tänker efter. Och det är alltid kul när det är kul som jag brukar säga.
Så skratta, skratta, skratta. Det finns alltid små lustigheter i vardagen som är värda att skratta gott åt! :)
Ha det bra
/Mari
tisdag 3 juli 2012
En sanning som gör ont
God kväll!
Igår var det en månad sedan jag skrev min tenta. En månad har redan gått på mitt sommarlov. Var tog denna månad vägen? Ja, den ligger väl där bakom någonstans. I historien. Utflykter har jag gjort och slappedagar har jag haft, men jag har jobbat också. "Varje-dag-städning" på dagis och storstädning på grundskolan. Tidiga morgnar är det, jag går upp klockan tio över fem. Om man nu skall säga något positivt om dessa tidiga morgnar så är det att inget slår den tystnad och stillhet som infinner sig vid den tiden. Fåglarna sjunger och lockar upp solen att smeka trädtopparna och hustaken. Ibland dansar älvorna ute på ängen...
Jag tänkte att jag skulle skriva något tänkvärt och djupt idag, men min hjärna är tom efter jobbdagen. Dessutom känner jag att jag får mer uppslag till att skriva när jag går i skolan, för det är fler saker i den vardagen som retar upp mig, gör mig glad eller tankfull. Inte menat att jag går omkring som en vilje- och tankelös zombie under sommaren, nej, men jag tillåter min filosofiska sida att ta lite semester.
Dock kan jag säga att jag såg en jättebra film häromdagen. HOME heter den. Kanske kan man säga att det är en dokumentär, men inte en vanlig dokumentär. Den handlar om vårt hem. Jorden alltså. Allt är filmat ovanifrån. Den handlar om vad människan har gjort med vår vackra jord under den korta tid som hon levt här. Inga anklagelser, inga uppmaningar. Den handlar om sanningen. Och sanningen gör ont.
Hela filmen finns tydligen på Youtube, men ni bestämmer själva om ni vill se den. Den är, som ni kan se i trailern här nedan, fantastiskt vackert gjord och väldigt gripande.
Vad har vi gjort?
/Mari
Igår var det en månad sedan jag skrev min tenta. En månad har redan gått på mitt sommarlov. Var tog denna månad vägen? Ja, den ligger väl där bakom någonstans. I historien. Utflykter har jag gjort och slappedagar har jag haft, men jag har jobbat också. "Varje-dag-städning" på dagis och storstädning på grundskolan. Tidiga morgnar är det, jag går upp klockan tio över fem. Om man nu skall säga något positivt om dessa tidiga morgnar så är det att inget slår den tystnad och stillhet som infinner sig vid den tiden. Fåglarna sjunger och lockar upp solen att smeka trädtopparna och hustaken. Ibland dansar älvorna ute på ängen...
Jag tänkte att jag skulle skriva något tänkvärt och djupt idag, men min hjärna är tom efter jobbdagen. Dessutom känner jag att jag får mer uppslag till att skriva när jag går i skolan, för det är fler saker i den vardagen som retar upp mig, gör mig glad eller tankfull. Inte menat att jag går omkring som en vilje- och tankelös zombie under sommaren, nej, men jag tillåter min filosofiska sida att ta lite semester.
Dock kan jag säga att jag såg en jättebra film häromdagen. HOME heter den. Kanske kan man säga att det är en dokumentär, men inte en vanlig dokumentär. Den handlar om vårt hem. Jorden alltså. Allt är filmat ovanifrån. Den handlar om vad människan har gjort med vår vackra jord under den korta tid som hon levt här. Inga anklagelser, inga uppmaningar. Den handlar om sanningen. Och sanningen gör ont.
Hela filmen finns tydligen på Youtube, men ni bestämmer själva om ni vill se den. Den är, som ni kan se i trailern här nedan, fantastiskt vackert gjord och väldigt gripande.
Vad har vi gjort?
(kör på helskärm i HD, det blir mer effektfullt då)
Hela filmen hittar du här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)