Tenta, halsont, regn och sol

God kväll!

Kvällen innan tentan. Alla som någonsin läst på universitet eller högskola vet vad jag pratar om. Har jag läst tillräckligt? Kan jag klämma in något mer i skallen? Kan jag något överhuvud taget? Tänk om jag missuppfattat och pluggat på helt fel saker? Tänk om jag inte kan svara på en enda fråga?

Prestationsångest. Måste klara tentan, vill inte göra omtenta och halka efter, även om omtentor är väldigt vanligt. Har jag inte läst någonstans dessutom att de som gör omtentor blir duktigare, eftersom de får repetera mer och därmed behåller kunskapen i stället för att arkivera den långt inne i hjärnans dammigaste förråd? Jag tror jag har läst det. Hm.

Dumma, dumma halsmandlar dessutom som bestämt sig för att de borde få ta lite mer plats i mitt liv. Vaknade tidigare i veckan och trodde jag skulle dö allra minst eftersom jag inte kunde svälja hur mycket jag än tog i. Vita prickar i halsen och svullna pingisbollar utanpå. Kul. Förmodligen ett resultat av stress över tentan och att jag nyss haft två förkylningar på rad. Fortfarande irriterande dock. Och än har det inte gått över, även om jag nu kan svälja utan att använda varenda liten muskel i kroppen.

Oj, vad negativt det blev helt plötsligt, det var inte meningen. Och vad är budskapet den här gången, undrar ni? Det finns inget budskap den här gången, jag har inte kommit på något.

Men för att slänga in något positivt kan jag säga att nu skiner solen efter en eftermiddag med sporadiska, ilskna regnskurar. Så nu kan jag kanske ta den där "rensa-hjärnan-innan-tentan-promenaden" som jag har gått och tänkt på hela dagen. Frisk luft har aldrig skadat någon. Hah! Där har vi ju ett budskap. Perfekt, då slapp jag att tänka mer på det.

Alltså. I morgon har jag tenta och hoppas samtidigt att mina hyperaktiva halsmandlar har lugnat sig en aning. Nu ska jag ut och gå, för frisk luft har inte skadat någon.

/Mari

Kontraster

God afton!

Tiden går och nu är vi inne i april. Våren har inte riktigt velat ta för sig så mycket som vi kanske har önskat, men en tröst är ju att april brukar vara en sådan månad. Ena dagen högsommarvärme, nästa dag snöstorm.

Jag var ute och gick nyss, för att rensa hjärnan från allt vad pluggande heter. Det blev en runda genom skogen längs med sjön. Jag korsade en stillastående bäck, doppade fingrarna i det iskalla vattnet. Alla fåglar försökte överrösta varandra och i fjärran hördes skrål från studenter som redan hade börjat lördagsfirandet.

Kontraster. Hur kan två så olika upplevelser befinna sig så nära varandra? Jag tänkte på fåglarna, som inte hade en aning om att det var en lördagskväll i mitten av april. Jag tänkte på studenterna inne bland husen, som inte hade en aning om att fåglarna sjöng hundra meter bort vid en iskall, stillastående bäck.

Jag gick vidare längs stigen och hittade en liten brygga som delade på vassen. Jag gick ut på den, längst ut, och såg ut över det svarta vattnet. Fiskmåsar skrattade, två svanar letade mat. En koltrast flög precis ovanför mig, och en fisk plaskade till i den annars ganska lugna vattenytan.

Just då kändes livet väldigt långt borta. Skola, vänner, vanor, måsten. Det var bara jag, vattnet och fåglarna. Efter att jag stått där en stund, om det nu var fem minuter eller tre år vet jag inte, vände jag om och började min promenad tillbaka till lägenheten, den här gången genom campus. Musik strömmade ut från ett antal fönster som jag passerade. Jag mötte flera människor, en del var säkert på väg till någon fest. Upptagna av livet och av tider att passa. Och det är väl så det är för oss alla.

Men av alla de människor jag mötte på vägen hem, så var det nog bara jag som hade hört de där fåglarna sitta och sjunga uppe bland trädtopparna, bara hundra meter bort. Kontraster finns överallt, och att hitta dem kan få dig att känna dig lite rikare.

/Mari