God kväll!
Tankar som snurrar mycket i mitt huvud just nu handlar om mina studier. Jag läser för tillfället marknadsföringsprogrammet, med siktet inställt på våren då jag kommer att läsa något annat. Två veckor in på höstterminen insåg jag nämligen, då med panik och skräck, att jag hade valt helt fel. Vad gör jag här? Är det detta jag ska hålla på med? Vill jag jobba med det här? Är detta verkligen mitt område? Hela mitt huvud skrek ett rungande NEJ vilka frågor jag än ställde. Jag bokade tid hos syon och kom ut som en ny människa. Jag ska söka något annat till våren, detta har ett slut!
Ansökningsdatumet har passerat och sjuksköterskeprogrammet ligger etta på min lista, tätt följt av en 30-poängskurs i tyska med platsgaranti. Med andra ord, hur det än blir slipper jag marknadsföringen. Men denna insikt eller vad man nu ska kalla det har inte varit helt lätt att acceptera.
Hur kunde jag välja så fel? Borde jag inte ha fattat att programmet inte passade mig? Känner jag inte mig själv så pass bra att jag vet att när jag fått upp ögonen för något eller bestämt mig, så får jag skygglappar och ser inget annat? Tänk om sjuksköterskeprogrammet blir lika fel det, tänk om jag aldrig kan bestämma mig?
Ibland blir det bara så fel. Man väljer fel program till universitetet. Man hasplar ur sig något som man egentligen inte menade. Man tar på sig en uppgift som var alldeles för stor. Man står som en åsna mellan två hötappar men väljer fel. Fel kan vara stora och små, men oavsett hur de ser ut måste du acceptera dem men samtidigt försöka rätta till dem. Byt program. Säg förlåt. Erkänn dina begränsningar.
Nedanstående dikt läste jag i en Anne på Grönkulla-bok när jag var yngre, och det tycker jag passar i sammanhanget.. Jag fastnade för det och skrev ner det. Här får ni som inte läst boken ta del av det.
Humorn är den sundaste kryddan i de rätter,
som dukas upp på livets bord.
Skratta åt era missgrepp, men drag lärdom av dem,
skämta över era bekymmer, men hämta styrka ur dem,
gyckla med era svårigheter, men övervinn dem.
/Mari
